Maja 971224-111123

Tänkte börja blogga igen efter långt uppehåll, då känslorna ibland svämmar över och att få skriva av sig kanske kan hjälpa till att bearbeta.

Min älskade Maja avlivades förra veckan (exakt en vecka sedan idag) och att tomheten skulle bli så oerhört stor och överväldigande hade jag ingen aning om. Man kan inte förbereda sig för det, hur mycket man än tror att man kan det. Vår lilla familj är nu en mindre och det märks så tydligt. Ingen som är glad för att man kommer hem, ingen som kommer med viftande svans och “pratar” med en (ja, hon “pratade” ofta med mig), ingen som älskar en ovillkorligt på det sättet som bara ett husdjur gör. Sorgen är stor och svårhanterlig just nu.

Men Maja mådde heller inte bra. Fysiskt var det inga problem med henne, hon skuttade runt som vilken annan valp somhelst men psyket var inte som det skulle vara. Hon kunde sitta 20 minuter och bara titta in i en vägg, mer eller mindre okontaktbar. Hon blev skräckslagen för varagliga saker, som hon aldrig tidigare varit rädd för. Att ta på kopplet för att gå ut gjorde hon med en sådan glädje förr, den sista tiden fick vi inte på henne det. Hon var rädd av någon obeskrivlig anledning och skrek av rädsla med svansen mellan benen och öronen bakåt. Hon vandrade runt i lägenheten rastlöst och man fick säga till henne att gå och lägga sig för att det var som om hon inte kom ihåg att hon nyss varit ute i hallen och kikat etc.

Jag hoppas innerligt att hon har det bra, vart hon än befinner sig.

Älskar dig Maja! Mitt hjärta blöder.