Ledsen

Orkar inte att hålla tårarna tillbaka när jag kommer hem. Försöker att hålla mig sysselsatt på jobbet för att inte tänka på henne men det fungerar inte, får knappt något gjort. När jag kom innanför dörren nyss, brast jag ut i hejdlös gråt, sorgen är så stor.

Jag ser henne i ögonvrån, något vitt som skymtar förbi, hör henne hoppa ur sin korg när jag öppnar kylskåpet eller skall plocka ur diskmaskinen. När jag ligger i soffan känns det som om hon är där och hoppar upp med sina framtassar på soffkanten och tittar på mig med sina stora, mörkbruna ögon med öronen på helspänn. Ibland är jag på väg för att säga till Rasmus att nu måste vi ta ut Maja men biter mig i tungan samtidigt. Alla dessa vanor och rutiner som man som hundägare har, är inte lätta att arbeta bort.

Vill nästan inte vara hemma alls längre för allt påminner om denna underbara, bestämda dam och det är så svårt att hantera. Det var inte “bara en hund”, det var min bästa vän, mitt barn och en högt älskad familjemedlem. Vi fick nästan 14 år tillsammans och det är en lång relation, man kan nog inte förstå om man inte har varit med om liknande sak.

Igår skulle jag ta på mig en tröja i fleeceliknande material, där en massa små vita, blanka, mjuka och vackra Maja-hår fanns överallt (de fastnade gärna på den typen av material). Mitt hjärta brast…

Maja, du fattas mig!