Vänner

Har varit upp och ner som en berg och dalbana i humöret de senaste dagarna och jag är glad att jag har vänner som lyssnar, tröstar, kommer med konstruktiva diskussioner mm.

I fredags kom Liselotte med familj tillbaka till mig efter en dygnskryssning, vi gick till 3vi (lokala haket) och åt gott. Orken att fortsätta till stan fanns inte riktigt så det var lagom att äta och ta en cider. Igår myste vi på förmiddagen och jag fjäskade till mig skjuts till Willys, där jag handlade lite. När de åkt vidare, ringde Helena och frågade om hon kunde komma förbi och om vi skulle äta något ihop.

Det var kvällens räddning, för helgerna är riktigt jobbiga utan Maja, man myste så mycket med den damen under den tiden och riktigt umgicks, som man kanske inte riktigt gjorde på vardagarna. Så att sysselsätta sig verkar vara det som fungerar bäst. Men jag tror inte heller på att man kan ignorera sorgen och tomheten när den kommer över en. Det är så att luften går ur en och man får knappt luft alls, en slags ångest som griper tag i hela kroppen, när det är som värst saknad. Det är så tomt och tyst.

Tack alla som finns där och tröstar och stöttar!